1. Vilka är vi?

 

FRANCISKUS LIV med fokus på de platser som är angivna i texter om honom. Författare Kirsten Brunsgaard Clausen

Word - 113.5 kB
Mer om Franciskus av Assisi

Kronologi:

1183 Franciskus föds i Assisi
1194 Klara föds i Assisi
1205 - 1207 Omvändelsen: Kysser spetälska, får uppdrag i San Damiano
1206 Arbetar på San Damiano. Tar språnget och dansar på toget i sin hemby.
1206 Pilgrimsresa till Rom för att prova att tigga
1207 april. Lämnar i biskopshuset tillbaka sina kläder till fadern.
Går over Monte Subasio till Gubbio. Får av vänner eremitdräkt. Arbetar på spetälskehospital. Återvänder och färdiggör San Damiano. Restaurerar benediktinerkyrkan San Pietro, som då låg utanför murerna. (JJ46)
1207 - 1211 Lerklinta hyddor vid kyrkan Portiuncola. Bor ej där mkt. Är mest på missionsvandringar.
1211 Kamadulenserklostret på Monte Subasio ger Franciskus rätten att använda Portiuncula för alltid. Franciskus vill inte äga Portiuncula, skickar varje år en korg med fisk till klostret.
1211 - 1212 Franciskus stora missinärsresa: Toscana, Perugia, grundade eremitaget Celle v Perugia. Sista delen av resan blev närmast ett triumftåg.
1212 18 mars Palmsöndag. Klara säger världen farväl och rymmer hemifrån till Portiuncula.
1213 Uppför mellan San Gemini och Porcaria en kyrka till den heliga Jungfruns ära.
1215 Klara blir abedissa på San Damianoklostret på Franciskus’befallning. Klarisserna får påvens godkännande.
1216 Reparerar kyrkan Santa Maria del Vescovado i Assisi.
1219 Klausur införs för klarisserna i San Damiano. Franciskus beslutar sig för att på sitt eget sätt deltaga i det "heliga kriget"och drager på korståg till det Heliga Landet. Arbetar först bland korsfararna själva, men får även möjlighet att predika för den muslimske härskaren. Firar jul i Bethlehem, Maria Bebådelse i Nasareth och påsk i Jerusalem, Långfredag på Golgata. Får här inspireration till julkrubban i Greccio.
1223 19 november. Ordensreglen godkänns av Honorius III. Franciskus nu dödsmärkt anordnar jul med krubba i Greccio.
1224 Franciskus på Alvernabergen och stigmatiseras. Reser hem i triumftåg i alla byar. Som i ungdomsiver reser han strax, så svag han än är, ut från Portiuncula på missionsresa och vårdar spetälska samt predikar.
1225 Får bo i vasshydda utanför San Damiano. Diktar Solsången fast blind. Ännu en resa till läkarna i påvens residens i Rieti. Klara har sytt speciella skor så att han kan gå fast stigmatiserad. På vintern flytter han ut i eremitboningen S:t Eleuterio.
1226 september Franciskus dör.

Litteratur: Frans av Assisi - Johannes Jörgensen (JJ) Min helige Franciskus - Niko Kazantzakis (NK)
Den Helige Franciskus. Gunnar Lanninger. Förlag: Catholium, Ängelholm 1999
Du är helig. Du är Hel. Du är Gud över alla gudar, den Enda som gör underverk. Du är den Oändliga, Du är den Minsta, Du är den Högsta Du är den Första och den Sista. Du är varje ny Begynnelse. Du är den Livskraften, Du är himmelens och jordens heliga Moder och Livgiverska. Du är den Trefaldiga och den Enda Gud över alla gudar. Du är det goda, allt gott, det Högsta Goda, levande och sann Gud. Du är kärlek, Du är Visdom, Du är Ödmjukhet, Du är Tålamod. Du är Skönhet, Du är Trygghet, Du är Frid, Du är Glädje. Du är vårt Hopp, Du är all vår Rikedom Du är Saktmod. Du är vår beskyddare, till vars famn vi flyr. Du är vår tillflykt och vår Kraft. Du är vår tro och vårt hopp och vår kärlek. Du är själens stora sötma. Du är den oändliga Godheten, den stora och underbara Gud, god, forbarmande. (JJ 228)

Franciskus lärjungar: Philippo, Giovanni de Constanzo, Barbaro, Bernardo, Angelo Tancredi, Bernardo de Quintavalle, Pietro Cattani, Masseo, Ruffino, Leone, 10

Ursprungliga regeln var sammanställt av bibelställen: Matt.10:9-10, 16:24, 19:21 och Luk. 9:3

Levnadsregler: Frans var aldrig mycket för att utöva någon slags makt. Han ville hellre nå sina mål med goda än med onda medel. Kunde han inte få sin vilja igenom, så "i Guds namn..." Han ansåg att enda anledning till och målet med att studera teoretiskt bör vara att ha ett praktiskt mål med sina kunskaper, att använda sin kunskap i verkliga livet. (JJ173) Frans läste själv den Heliga Skrift, men då han blev äldre tyckte han sig ha läst nog, till och med av Guds ord, och att han under resten av sitt liv hade tillräckligt att göra med att meditera över det och praktisera det.

Assisi: På natten hördes Assisis "gyllene ungdom" gå genom gatorna sjungande till lutans och violans toner. Franciskus beundrade de franska trubadurer och lät sy en tvåfärgad jonglördräkt som han bar i glada vänners lag. Franciskus var festernas kung och något av medelpunkten i de lättsinniga, glada ungdomsgängen i Assisi, som drog igenom gatorna och dansade och sjöng. Det var han som hittade på upptågen och det var han som alltid hade tillräckligt med pengar för att betala både för sig själv och sina vänner i värdshusen. Det var han som sjöng de allrasenaste songerna, det var han som lärde ut danssteg och lekar. Dock ibland drog han sig undan och ville sitta helt själv i sina egna tankar och grubbla inåtvänd. Alltid känt för att vara hövisk mot kvinnorna och givmild mot tiggarna. "En dag avvisade Franciskus en tiggare när det var bråttom i butiken. Han gladdes inte åt detta. "Hade denna man kommit från Greve Dit eller Baron Dat hade han fått vad han bad om. Men nu kom han från konungarnas Konung och härskarnas Herre och jag lät honom gå tomhänt bort och till på köpet med otåliga ord!" (JJ19)

På en av de små gatorna: Franciskus upplever igen Gud. "Hans hjärta fylldes med en sådan sötma att han inte förnam något annat, överväldigad av den himmelska sötman. Han vaknade upp först när en av vännerna anropade honom. "Hej Frans, står du i giftastankar?" Frans såg upp mot stjärnhimlen:"Ja, jag tänker fria till en brud skönnare, ädlare och rikare än någon kvinna ni känner". "Ja, då får skräddarna att göra igen som den gången du for till Apulien och skulle bli riddare!"skrattade vännerna. (JJ26)

Porta Vecchia, inte långt från kyrkan Santa Chiara: Klaras barndomshem. Scifiernas adliga palats. (JJ99)

San Niccolokyrkan vid torget Piazza Commune: Helt näre Piazza Commune finns palatset varifrån Franciskusbroderen, den unge, framgångsrike köpmannnen Bernardo de Quintavalle härstammade, en av Franciskus forna ungdomsvänner blir hans första lärjunge. Han valde att följa Franciskus och sålde allt han ägde och gav till de fattiga. Till San Nikolokyrkan gick Franciskus, Bernardo och Pietro för att söka Guds vägledning. Genom en drastisk bibelstudiemetod fick de svar. De öppnade den stora bibelboken som låg på altaret tre gångar på må-få och läste tre verser som blev brödernas första leveregler: 1. "Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig. (Matt. 19:21) 2. "Och han sade åt dem att inte ta med sig något mer på vägen än en stav - inget bröd, ingen påse och inga pengar i bältet." (Mark 6:8) 3. " Sedan sade Jesus till sina lärjungar: Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig". (Matt 16:24)

San Giorgio kyrka (George): Franciskus kallade sig obildad, vilket enbart innebar att han ej hade någon teologisk examen. Som barn hade han hos prästen i San Giorgio-kyrka lärt sig läsa och skriva hjälpligt, bara så pass att han kunde hjälpa fadern i textilaffären. Senare lärde han latin genom tidebönerna och religiösa skrifter.

San Giorgio torg: Broder Leone "vandrade fram i månskenet, gick uppför de smala små gatorna och kom fram till den helige Georgs torg, mycket folk var där, det var sent en lördagskväll, hesa skrik, sånger, mandoliner, rusande dofter från fisk som stektes, från spetten på kolen och från rosor och jasmin." (NK12) Här tar Franciskus språnget och dansar framför sin fars hus. "Dans. Kom. Kom. Hör den nya galenskapen! Kärlek! Kärlek! Kärlek!" Folk skrattar och kastar sten. (NK70) Franciskus och Egidio dansar: Medan vi satt och talade där, kom Franciskus och efter honom Egidio, väldig och skrattande och med lätta steg, som om han hade vingar. Franciskus tog sin följeslagare i handen och kom fram till oss. "Han fick mig att dansa", sade han leende, "Jag fick också honom att dansa, i början dansade jag ensam inför Gud och han klappade i händerna, men efter en stund blev broder Egidio avundsjuk, han klappade inte längre i händerna, utan grep mig i axeln och så dansade vi båda två. Det tycktes oss som om hela skapelsen tog oss i axeln och också dansade med oss framför Gud. Vilken dans var inte detta, mina bröder! En sak är att dansa ensam , en annan sak är när man är flera, i början två, sedan tre, vidare trettiotre, trehundratusen, alla människor, och sedan boskapen och fåglarna och träden och haven och bergen, när hela skapelsen dansar framför Skaparen. Är det inte sant, broder Egidio?" "Jag vill inte ta något annat arbete", svarade han och skrattade, "dansen är bra, i evighet vill jag hålla dig i handen , broder Franciskus, och dansa med dig!" (NK119)

Biskopshuset, på Piazza del Vescovado I detta hus tar Franciskus av sig kläderna och ger dem tillbaka till sin far för att vända sig till den enda far han vill ha, Fadern i himlen. 16.4.1207 Far och son möttes inför biskopen. Biskopen: "Om det är din avsikt att tjäna Gud, så ge din far hans Mammon tillbaka!" Franciskus reser sig med strålande ögon, går ut och kommer in bärande på alla sina kläder, naken enbart iklädd ett botgörarbälte om höfterna: "Från och med nu skall jag inte längre säga fader Pietro di Bernadone utan Fader vår som är i himlen!" Frans vandrar ut ur Assisi och upp på berget Monte Subasio till ensamheten utan att se sig om. (NK72)

Norra Porten: Franciskus lämnar Assisi och går den vägen upp på berget Subasio när han lämnat tillbaka sina kläder till Bernadone i Biskopshuset.

San Rufino, domkyrkan. Uppkallad efter Assisis första missionär, Martyren Rufino år 238. Här predikar Franciskus ofta i början. Här och i San Giorgiskyrkan hör den unge Clara Scifi, som sitter i kyrkbänken, Franciskus predika och en eld tänds. Lejonet utanför där Broder Leone sitter (NK25) och som Frans talar med (NK27) "En natt då månen gått upp klotrund och hängde på himlen och hela jorden seglade lättad i rumden, gick Franciskus omkring i de små gränderna i Assisi och tittade men såg ingen stå på tröskeln till sitt hus och njuta av det stora undret. Han rusade fram, klättrade upp i klocktornet vid kyrkan och började ringa i klockorna som användes när fara var på färde. Förskräckta spratt människorna upp ur sin sömn, de trodde det var eldsvåda och sprang halvklädda till platsen vid den helige Ruffinos Kyrka. Där såg de Franciskus ringa i klockan som en rasande. "Varför ringer du i klockan, "ropade de, "vad står på?" "Lyft blicken, mina kristna vänner"; svarade Franciskus från klocktornet, "Se, vilken måne!" (NK24)

Basilica di San Francesco: Byggt över Franciskus grav

Santa Maria del Vescovade, kyrka (tidigare Minervatempel) som låg utanför fönstret på Franciskus barndomshem. Här dansar och sjunger och klappar Franciskus och Leone i händerna för första gången. På San Georgs torg. (NK 68)

1216 Låter Franciskus reparera kyrkan Santa Maria del Vescovado i Assisi.

Barndomshemmet: Broder Leone kommenterar det således: "Min Gud, hur kan de rika äga så mycket och sedan dö från allt! Vilka marmortrappor, vilka rum med guldtak. vilka sidenlakan!" (NK28)

Berget Subasio på vilkens sluttning Assisi ligger.

1207 När han gett tillbaka sina kläder till sin far och lämnat Assisi utan att se sig tillbaka överfalls han på Subasio vid Caprignone av rövare som frågar vem han är. "Jag är en stor Konungs härold!" svarar Franciskus varpå rövarna klår upp honom och kastar honom i ett dike. Detta blir sedan hans livs valspråk. På Subasios branta stiger gick Franciskus och uppsökte grottor där han var ensam och bad. Också alldeles i början går Franciskus hit för att be Gud om hjälp: "Skulle han ha kraft att stå emot när lutans och violans klang ringde i öronen och gästabuden lockade. Frans litade inte på sig själv och Gud tycktes inte ge honom den hjälp han bad om. Han kämpade i själsnöd i grottan och kom ut uppriven och utpinad". (JJ27)

Eremo delle Carceri, Klipphåla utanför Assisi är en plats på berget ovanför Assisi dit Franciskus och bröderna drog sig för att kunna bedja ostört. Här finns fortfarande de bönegrottor som bär brödernas namn.

Panso, Klostret Sant’Angelo är idag en bondgård på branten av Monte Subasio något ovanför vägen mellan Assisi och Spello. Hit förs Klara efter att hennes familj med våld försökt få tillbaka henne från Isola Romanesca 1212.

Välsignelse över Assisi "Farväl, min moder Assisi", mumlade han" Prisad vara du, Herre för denna tjusande stad med dess hus och människor och vinrankor och krukor med basilika och mejram i fönstren. Herren välsigne dig, helige och trogne stad. Förr var du ett rövarnäste, men nu skall genom dig många tjänare till den Allrahögste bo och från dig många utväljas för evighetens rike." Denna välsignelse uttalade Franciskus kort tid före sin död, när han bars från biskopspalatset i Assisi ned till Portiuncola och sista gången såg Assisi (Casa Gualdi, se under). (NK336, JJ)

Casa Gualdi: Den sanna glädjen "Vad är då den sanna glädjen?" frågar Franciskus broder Leone, "Jag är på väg hem från Perugia, och mitt i mörka natten kommer jag hit och det är vinterväder med snömodd och så kallt, att isklumper bildas vid tunikans kanter och ständigt slår mot benen, och blod rinner ur de sår som bildas därav. Och alldeles genomfrusen och täckt av dy och is kommer jag fram till porten, och sedan jag länge har bultat och ropat, kommer en broder och frågar: "Vem är det?", Jag svarar: "Broder Franciskus!" Och då säger han: "Gå din väg! Detta är inte rätta timmen att vara ute och vandra. Du får inte komma in" Och när jag enträget ber honom igen svarar han: "Gå din väg. Du är en enfaldig och obildad man. Vi har så många och så betydande, att vi inte har behov av dig." Och då ställer jag mig vid dörren en gång till och säger: "För Guds kärleks skull kan ni inte ta emot mig i natt?" Och han svarar: "Jag gör det inte. Gå tillbaka till korsbärarnas härbärge (Det nuvarande Casa Gualdi halvvägs mellan Portinuncula och Assisi) och fråga där. Jag säger dig: om jag då har tålamod och inte blir upprört, så finns där den sanna glädjen och den sanna dygden och själens frälsning."

San Damiano, liten klosterkyrka utanför Assisis stadsmur. Den heliga Damiano var på den tiden Assisis folkkära helgon vars högtid firades den 23 september.

"Hans lilla kyrka var förfallen och låg utanför staden i sluttningen mot slätten. En gång hade den lilla kyrkan varit berömd och ärad, här var årligen på denna dag en sorlande högtidsfest, kyrkan var då full av guldbilder av helgonet och votivgåvor av silver. Men nu hade den förfallit, murarna hade rämnat, det fanns endast kvar ett stort byzantinskt kors, och på det hängde den korsfäste Kristus gulgrön och höljd av blod. En egendomlig mildhet låg över denne Kristus, en sorgsenhet, inte gudomlig, men mänsklig, och man kände hur han grät och dog som en människa.... Förstår du, Broder Leone, vi skall gå till den helige Damianos lilla kyrka. Den är fallfärdig, vi skall sätta den i stånd igen,vi skall laga den med sten och kalk, vi skall täcka hålen i taket, vi skall bygga upp murarna som rasat och vi skall fylla den heliga lampa med olja igen, så att hans ansikte skall lysa på nytt." (NK49) Här får Franciskus sitt uppdrag. Han knäfaller en tidig kall januarimorgon framför krucifixet i San Daminao och ber (Den äldsta bönen vi har av Franciskus):

"Du allra högste, ärorike Gud, upplys mitt hjärtas mörker och ge mig en rätt tro, ett fast hopp och en fullkomlig kärlek samt känsla och insikt, Herre, så att jag kan uppfylla ditt heliga och sanna uppdrag" Från krucifixets mun svarar Gud: "Franciskus, gå och bygg upp min kyrka som du ser håller på att alldeles förfalla..."

Och Franciskus bygger upp kyrkan igen. Kunde antagligen hantera mursten och kalk, då han säkerligen varit med om att bygga Assisis stadsmur i samband med kriget, då 17 år gammal. "Den 24 september 1206 blev Franciskus född på nytt" (s 50) 1207 sjunger i Assisis gator för att få folk att ge sten och kalk till bygget. "Den som ger mig en sten får en belöning i himlen. Den som ger två sten får två!" Spetsbågarna lär vara Franciskus verk. Finns annars bara i Sydfrankrike, där hans mor kommer ifrån. (JJ256,15) San Damiano är idag bebodd av franciskaner

Grotta nära San Damiano - Hit gick Franciskus och bad medan han byggde på kyrkan. (s63) Tillbringade nätter och dagar under bön och fasta, under tårar och outsägliga suckar" (JJ37) "Den natten efter mötet med Pietro Bernadone gick han inte hem och jag stannade med honom. Han hade sedan några dagar funnit en grotta nära den heliga Damianos kyrka, och jämt och ständigt brukade han lämna arbetet och stanna där i timmar. Han bad säkert, ty när han kom ut ur grottan och började återuppta arbetet, dallrade runt hans huvud en ljusskiva, en sådan som vi ser på bilderna runt helgonens huvud, det var skenet från bönen som ännu höll sig kvar där. Vi drog oss tillbaka in i grottan, det luktade unken jord, vi lade två stener som huvudkudde och sträckte ut oss, utan att äta och utan att växla några ord." (NK63) "Hur skall jag bli av med Franciskus?" Gud talar om att våga "ta språnget". "Franciskus, kan du gå in i Assisi, där du är född och alla känner dig, kan du gå och ställa dig framför din fars hus och börja sjunga och dansa och klappa i händerna och förkunna mitt namn? Kan du? Kan du? Varför tiger du?" Franciskus övervinner sig själv och går in på Sant Georgs torg och klappar, dansar och sjunger framför sin faders hus". (NK66)

Klostret vid San Damiano: Redan en månad efter att Klara rymt hemifrån för att ansluta sig till Franciskus gav Kamaldulensermunkarna den 22 april 1212 San Damiano till Frans för att Klara och de få systrar med henne i början skulle få en plats att vistas på. "På pulpetern står Klaras klocka som hon kallade samman systrarna med. Här står tennkalken som hon drack ur och här ligger breviariet som broder Leone skrivit till henne och som hon använde dagligen. Man kan se Klaras lilla smala bönekammare och hennes lilla trädgård mellan två murar, där hon odlade tre blommor: liljan (renhet), violen (ödmjukhet) och rosen (kärlek till Gud och människor)". (JJ113)

St Klara: I San Damiano startar Clara i 1212 Klarissaorden. San Damiano är tystnadens hus. Kontemplation och bön. Det har varit stilla här i 700 år! Klara var "ett stort helgon, och en liten trädgårdsmästare". Hon odlade på en liten balkong med utsikt till Rivo Torto och Porziuncula krukor med tre blommor: vita liljor (renhet), röda rosor (för kärlek till Gud och människor) och violer (för ödmjukhet).

SOLSÅNGEN, Lovsång till skapelsen: 1225 vistas Franciskus i en liten riskoja i trädgården nedaför klostret i San Damiano. Liggande sjuk, döende och nästan blind diktar Franciskus här "Solsången". Franciskus tillåter endast ett besök av Clara, men lovar henne att hans döda kropp skall bäras förbi klostret så att Klara och hennes systrar kan få se och begråta honom. Trädgården är då som nu inredd med färger, former och dofter och en atmosfär av helighet.

Portiuncula var på den tiden ett ställe mitt i skogen. Här slog bröderna sig ned och uppförde sin första hemvist - en riskoja åt varje broder. Franciskus bestämmer sig för platsen såhär: "Vår lilla syster Mandelträd. Vår lilla syster Mandelträd., sade Franciskus och slog ut armarna. "Du har klätt dig och smyckat dig, vi har kommit och är glada att få se dig." Han närmade sig och smekte stammen. "Välsignad den handen som planterat dig, välsignad den mandel du ger. Du kommer fram, du är inte rädd, du är först, min syster, och vågar möta vintern och blommar. Här under dina blommande grenar skall en dag de första bröderna komma och slå sig ned, om Gud så vill". (NK107)

Efter att ha återuppbyggt San Damiano lilla kyrka, övergivit sin far och mor, kysst den spetälske, får Franciskus uppdraget vid Potiuncula att inte ta något med sig, varken skor, stav eller ränsel, gå ut och missionera och predika att Himmelriket är nära. "Vi var nu fyra bröder och lämnade Assisi och fann en tillflyktsort i den öde kyrkan i Portiuncula. Framför det blommande mandelträdet uppförde vi en riskoja. En beströk vi med kalk, vårt första kloster... När solen gick upp skiljdes vi åt. En gick att hämta vatten, en annan ved, en tredje gick ut att tigga, och Franciskus drog genom de små gatorna i Assisi och byarna i närheten och förkunnade den "nya dårskapen", kärleken. Ofta hade han med sig en kvast för att sopa kyrkorna" (NK117)

Bröderna blir många och Assisiborna klagar över att behöva brödföda så många munnar. Regeln införs att bröderna får arbeta för bröd, men inte för pengar.

Hit kommer en afton Klara för att följa Franciskus.Hon får håret avklippt och en munkakåpa med rep om livet och Franciskus’ välsignelse och blir Syster Klara.

Santa Maria degli Angeli, Basilica, Portiuncula (Vår Fru av änglarna): På den tiden ett kapell. Spetsbågarna lär vara Franciskus verk. (Finns bara i Sydfrankrike annars). Det ligger i ekskogen på slätten nedanför staden. Ett annat av de små kyrkor och kapeller som Franciskus byggde upp igen efter att San Damiano var återställt. (NK107) Detta stället betydde oändligt mycket för Franciskus och var den nya ordens centrum. Kapellet var på den tiden omgiven av tät tyst ekskog. Bröderna fick var sin lilla lerklinta ridhydda, byggd av grenar. (JJ56) Här äter långt senare Franciskus och Klara en måltid tillsammans, omgiven av bröderna. Franciskus talar så förunderligt om Gud att alla hänryckas så att gudomliga eldslågor i allas själar får hela skogen omkring att se ut att stå i brand, varför Assisiborna kommer ilande för att släcka eldsvådan.

Kapitel: för att de kringvandrande, missionerande bröderne skulle kunna samlas hölls i Portiuncula två gånger varje år; pingst och Mikaelidag (29 september), varav pingstkapitlet var det viktigaste. Efter en enkel måltid i glädje predikade Franciskus och utlägger gärna Bergspredikan eller ett bibelställe. Till slut välsignade han dem alla av hela sitt överflödande fadershjärta och glada drog de ut i världen. Mötena var huvudsakligen till ömsesidig uppbyggelse. (JJ137) Någon annan organisation hade Orden inte - och vad fanns det väl också att organisera? "De bar varken penningpung eller väska med sig på vägen, varken bröd eller ens skor", skriver Jacques de Vitry. "De har inga kloster, inga åkrar, ej heller hus eller något de kan luta sitt huvud emot. De använder bara ullkåpor med hättor. Inbjuder någon dem till en måltid så äter och dricker de vad som sättes fram. Men giver någon dem en allmosa, så spar de ingenting till nästa dag... Med sina ord, sitt heliga liv och sin fläckfria vandel drar de med sig många ur alla stånd, som íför sig minoriternas tarvliga kåpa med ett rep om livet." För människor som lever så, behövs inte många lagar och förordningar. Behöver lärkorna något annat än lite vatten ur källan och den föda de kan samla på marken, för att kunna höja sig mot himlen och sjunga Guds lov så jublande att alla måste stanna och se upp? Det lyckliga och obundna lärkeliv kunde emellertid inte fortsätta. Fler och fler slöt sig till bröderna. Och inte bara unga män kom där, utan också gifta män. De ogifta unga kvinnorna var det ändå möjligt att hjälpa, De hänvisades till att gå i kloster. Men när även gamla gifta män kom och sa: "Vi har hustrur som vi inte kan överge. Lär oss hur vi då ska leva!" blev det tydligt att rörelsen ett tag höll på att växa Franciskus över huvudet."

Casa Gualdi, Kysser den spetälske: På den tiden låg Spetälskehuset, där idag en stor fastighet ligger på vägen mellan Assisi och Portiuncula. Hit kom Franciskus ridande på sin häst och hindrades av en spetälsk som låg mitt i vägen. En röst sade: ".. vad du förut fruktade skall bli din fröjd och ljuvlighet". Motvilligt lät han sig glida av hästen, gick fram och övervann sig själv och kysste honom. I det ögonblicket då han kysste den spetälske, vann han en seger över sig själv och blev herre över sig själv, sin egen herre, där de flesta av oss är vår egen träl. (JJ32)

Farväl av Assisi: När följet med den döende Franciskus når detta minnerika stället reser de upp Franciskus att han får se Assisi en sista gång och ta farväl på denna plats där han övervann sig själv (och kysste en spetälsk) och började sitt livsverk. "Välsignad vara du av Herren, ty han har utvalt dig till att vara ett hem och en boning för all dem, som i sanning vill känna och förhärliga honom", därpå lade han sig på båren igen. (JJ249)

Cannara och Bevagna: Här på vägen mellan dessa byar predikar Franciskus för fåglarna. (JJ120) "Han hörde fågelkvitter över sig och lyfte på huvudet. En flock sparvar flög till sina bon i platanen för att tillbringa natten där, de satte sig på grenarna, flög ner på gården och började glatt kvittra, innen de kröp i sina små bon för att sticka in huvudet i sina duniga bröst och sova. Franciskus gick långsamt fram mot vattnet där fåglarna samlats och sträckte ut händerna för att hälsa dem. "Broder Leone"; sa han,"Stå still, rör dig inte så att du skrämmer dem, jag har ingen mat att ge dem, jag skall ge dem Guds ord, de skall lyssna och sckså komma in i paradiset." Han vände sig till fåglarna med utsträckta händer och började tala: "Mina bröder och systrar fåglar, Gud älskar er mycket, det vet ni, för när ni dricker vatten lyftar ni ert lilla huvud vid varje klunk och tackar honom. Och när solen på morgonen träffar ert bröst, fyller ni det med sång och hoppar från gren till gren och prisar Gud som skickat solen, de gröna träden och sången. Och ni flyger högt upp i himlen för att komma ännu närmare." Franciskus talade: "Tänk på allt gott som Gud har givit er. Han har gett er vingar för att fara genom luften, han har givit er dun för att ni inte skall frysa om vinteren och han har kastat all slags mat ut på marken och på träden för att ni inte skall hungra." Nu kom svalorna och satte sig på rad och sträckte på halsen för att lyssna. Franciskus vände sig för att hälsa på dem. "Välkommen, våre bröder och systrar svalor, ni som varje år kommer med våren på era svärdsformiga vingar. Ännu är det kallt och regn och solen är bar och torftig, men ni känner att ert hjärta är varmt och fullt av sommar, ni sätter er på de snöiga hustaken, flyger från gren till gren och med era spetsiga näbb pickar ni på vintern så att den flyr sin kos. Och när den Yttersta Dagen kommer, skall ni, mina svalor, före alla andra fåglar och före änglarna med basunerna flyga till kyrkogårdarna och picka på gravstenarna och sjunga om uppståndelsen, och då skall de döda höra det och skaka bort kamomillen på gravkullarna och stiga upp för att hälsa den eviga våren!" Francisksu höjde handen över deras huvud och gjorde korstecknet och välsignade dem. "Gå till vila nu. Och om Gud skänker er drömmar, må han då låta er i drömmen se svalornas Heliga Jungfru flyga över era bon som en stor svala. Hela tiden medan Franciskus talade hade hans röst låtit en näcktergalssång". (NK172)

I Cannara måste han själv hejda sina åhörares iver - alla ville följa honom, kvinnor och män, gifta och ogifta, hela stadens befolkning. "Överila er inte, jag skall tänka ut vad jag råder er till" "En dag stannade vi till i den lilla byn. Franciskus ringde i bockskällan, bönderna samlade sig omkring honom. "Vad skall jag förkunna för er, mina bröder", sa han, "hur skall jag kunna visa er vägen som leder till praradiset? Ni har redan slagit in på den vägen, ty ni är fattiga och enkla och obildade och arbetssamma, såsom Gud vill ha det". Han talade varmt och inträngande till dem och när han talat klart kastade sig kvinnor och män till hans fötter. "Ta med oss", ropade kvinnorna,"vi vill inte längre veta av våra hem eller våra män. Vi vill komma till himmelriket. Vi vill gå barfota, ta på oss munkkåpor och följa dig till döden!" Och männen kysste Franciskus’ fötter och ropade: "Vi vill inte längre kännas vid våra hustrur eller våra åkrar. Vi vill också till himmelen. Ta med oss, broder!" Franciskus bävade. Vad skulle han göra med dem. Vart skulle han föra dem? Hur skulle han kunna föda dem? Och vad skulle det bli av världen om alla blev munkar och nunnor? "Mina bröder och systrar. Det finns mer än en väg till himlen. Munken tar en, goda kristna som gifter sog, får barn och brukar jorden tar en annan. Jag svär att som ni lever kan ni komma till paradisets port!" Några bönder blev onda. "Först blåser du upp en eld för oss, och sedan försöker du släcka den. Lämna oss i fred och dra dina färde!" Ännu mer upprörda var kvinnorna. "Det här är inte hederligt munk. Med eller mot din vilja går vi med dig. Kvinnor vill också i paradis, som Jungfru Maria. Vi ska dit!" "Vänta, vänta, jag måste tänka ut något råd!" ropade Franciskus förtvivlad. "Jag kommer tillbaka!" Vi sprang och hörde bakom oss kvinnornas förbannelser: "Bedragare, lögnare, dagdrivare, skurk!" De första stenarna började vina om oss. Men vi var långt borta. Nu var broder Leone irriterad. "Varför har du tagit den branta vägen uppåt? Om du säger att man kan komma i himlen också om man är gift. Låt oss då gifta oss. Jag vet en tjej redan som nog tackar ja!" "Du har rätt broder Leone, det är ett tungt arbete att vara munk. Världen skulle falla sönder om alla blev munkar och nunnor. Låt oss ha en annan, en mildare orden vid sidan av vår, som alla gudsfruktiga människor i världen kan gå in, emedan de giftar sig, får barn och brukar jorden." (NK248)

Perugia: På den tiden var det stora politiska strider i Mellanitalien, här mellan Republiken Perugien och staden Assisi. Påve, adel, kungar, bönder och stadsbor. På rekordtid bygger beboerna i Assisi en stadsmur. (Frans lärde sig antagligen mura då). De unga männen stred i kriget mellan städerna. Under en av dessa blev Franciskus tillfångatagen och satt i fängelse i Perugia i över ett år. När han återvände till Assisi drabbades han av en långvarig febersjukdom. Både fängelseperioden och sängliggandet gav Franciskus tid att fundera på vad han skulle med sitt liv till. Han bestämmer sig i första omgång för att bli korsriddare.

Cortona: I Celle lär Franciskus ha byggt spetsbågarna. Spetsbågarna finns bara i Sydfrankrige annars.(JJ256,15) Grotta, där Franciskus drog sig tillbaka och låg på knä i timmar i bön. (JJ61)

Trasimeniska sjön: På ön var en av Franciskus stilla böneplatser.

Sarteano vid Chiusi, eremitage: Franciskus älskade detta ställe för dess vildhets skull och för utsikten till Assisi.

Berget La Verna, Alverna, "änglaberget": En av Franciskus stilla böneplatser. Berget 12 mil nordost om Assisi hade bröderna fått i gåva av greve Orlando, ämnad att ge dem en alldeles egen plats för avskilldhet och meditation. Här möter Frans och Leone rövarkungen Kapten Lyco (vargen)som senare blir broder Agni (lammet). Franciskus genomför här i sina sista år, år 1224, en fyrtiodagars retreat och fasta. Och här stigmatiseras han och smärtande vandrar han efter retreaten ned för berget ömsom stödd på broder Leos arm ömsom ridande på en lånad åsna. På La Verna får Broder Leone en skriven välsignelse av Franciskus.

Lovsången "Du är helig, Herre Gud" skrivs efter stigmatiseringen. Du är helig Gud. Du är Gud över alla gudar, den Ende som gör underverk. Du är den Starke, Du är den Store, Du är den Högste Du är den Allsmäktiga, Du är himmelens och jordens heliga Fader och Konung. Du är den Trefaldige och den Ende Gud över alla gudar. Du är det goda, allt gott, det Högsta Goda, levande och sann Gud. Du är kärlek, Du är Visdom, Du är Ödmjukhet, Du är Tålamod. Du är Skönhet, Du är Trygghet, Du är Frid, Du är Glädje. Du är vårt Hopp, Du är Rättfärdighet och Måtta, Du är all vår Rikedom Du är Saktmod. Du är vår beskyddare, vårt värn och vårt försvar. Du är vår tillflykt och vår kraft. Du är vår tro och vårt hopp och vår kärlek. Du är själens stora sötma. Du är den oändliga Godheten, den stora och underbara Herren Gud, allsmäktig, god, forbarmande och vår frälsare. (JJ 228) Franciskus farväl till berget: "Hit kommer jag inte mera. Farväl, farväl allesamman. Farväl heliga Alvernaberg, du änglaberg! Farväl käraste broder falk, som brukade väcka mig med ditt skrik och tack för din omsorg om mig. Farväl du stora klipputsprång under vilket jag brukade be. Jag skall aldrig mera se dig. Farväl Santa Maria kyrka, dig det eviga Ordets moder anbefaller jag dessa mina söner." Och Franciskus drog bort från det berg där så stora ting skett honom.(JJ230)

Sasso Spicco är en uthängande klippa där Franciskus brukade be och i klipphålan, mörk och våt han hade sitt hårda natthärbärge. Och Broder Leonens grotta var högt upp på bergssidan.

Grottor, där Franciskus drog sig tillbaka och låg på knä i timmar i bön. (JJ61) Carceri vid Assisi, Sant’ Urbano vid Narni, Fonte Colombo vid Rieti, Monte Casale vid Borgo San Sepolcro, Celle vid Cortona, le Coste vd Nittiano, Sarteano vid Chiusi, La Verna i Casentinodalen (Alvernerdalen), Poggio Bustone. (Eremiten Franciskus, förutom evangelist och missionär). "De som vill leva fromt som i eremitorierna får vara tre eller högst fyra. Två av dem ska vara mödrar och ha de två andra eller den ene tll söner (döttrar). Mödrarna ska föra Marthas liv och de båda andra Marias."(JJ)

Monte Cacello: På hemvägen från Alverna, där han stigmatiserades, tog han avsked med Greven Orlando i Chiusi, red över Rasinafloden följd av broder Leone och tog vägen över Monte Cacella varifrån man kan se Alvernerbergen. Där steg han av åsnan och välsignade berget (se Alverna)

Cittá di Castello: På hemvägen efter stigmatiseringen på Alvernerna stannar Franciskus här en hel månad och botar människor. Hemresan formar sig som ett triumftåg. Franciskus möts med olivgrenar under ropat: "Ecce il Santo - Se Helgonet" (JJ230)

Monte Casale, ovanför Borgo S:t Sepulcro. Ett kloster mellan Alvernerberget och Gubbio. Även här bodde rövare till vilka bröderna bär ut bröd och vin till och vilka med tiden omvändar sig. "Bröderna frågade om det var rätt att ge rövarna allmoser. Då svarade Frans: "Om ni vill göra som jag nu säger, då hoppas jag med Guds hjälp, vi kan vinna deras själar. Gå och skaffa gott bröd och gott vin och bär ut till dem och ropa och säg: "Bröder Rövare, kom hit! Vi är era bröder och vi kommer med gott vin och gott bröd till er!" Sedan breder ni ut en duk på marken och passar upp dem i ödmjukhet och glädje medan de äter. Senare kan ni tala Guds ord till dem, det tjänar inte predika för tomma magar". (JJ126)

Gubbio, stad: 1207 En av Franciskus ungdomsvänner är från Gubbio, så vänkretsen var långväga ifrån. Efter att ha lämnat fadern sina kläder går han till vänner i Gubbio och förses med klassiska eremitkläder, bälte om livet, skor och en stav. Bor 1207 på spetälskehospitalet, där han tvättar de spetälskas fötter, förbinder deras sår, klämmar varet ut deras bölder och t.o.m. ofta kysser de vätskande såren. (JJ44) Staden som terroriserades av vargen, som sedan Franciskus talade till rätta. Han fick den att lägga sin tass i hans hand och lova sluta terrorisera Gubbio enligt legenden.

Bastia, by (tidigare Isola Romanesca): Som nyinträtt i orden förs Klara av Franciskus till benediktinskt nunnekloster år 1212

Foligno: Hit rider Franciskus med dyrbara tygruller han stulit från sin fader och säljer både dem och hästen och köper byggnadsmaterial till att restaurera kyrkan San Damiano, hans allra första projekt.

Porto Nuovo: Staden Franciskus rider igenom i full krigsutrustning på väg ut på krigståg för att bli riddare. I Foligno ber Gud honom i en dröm att ge upp planerna och vända hemåt igen.

Spoleto: 1206. På väg att bli stridsman. Han vill inget mindre än predika kristendom och omvända saracenare (muslimer). Vägen mot Apulien går genom nuvande Porta Nuovo mot Foligno och från Foligno till Spoleto. Franciskus insjuknar i feber. I ett feberanfall hör han en röst säga: "Vart är du på väg?", "Till Apulien för att bli riddare, svarade sjuklingen. "Säg mig Frans - vad gagnar dig bäst: Herren eller tjänaren?", "Herren!" svarade Frans häpen. "Varför lämnar du då Herren för tjänaren? Vänd tillbaka till din hemort, då skall det sägas dig vad du skall göra!" (JJ 24n)

Rivo Torto på slätten i Spoletodalen, nära Assisi: Här inredde bröderna efter återkomsten från Rom, där ordern godkänts, ett stall som sitt första konvent. Varje broder fick ett bås med sitt namn inskriven på balken över för att Franciskus månade om att alla trots gemenskapen skulle få ett enskilt område för vila och bön. Strängt asketiskt liv: arbete hos bönderna, vård av spetälska. Tiden här var kortvarig. De jagades bort.

Alviano (mellan Orte och Orvieto, näre Todi: Franciskus predikar också för fåglarna här och alla människor eldas av hans ord och vill bli hans lärjungar. Här uppstod tanken på Tredje Orden. "Franciskus ställde sig på torget med broder Masseo och skulle till att predika. Men nu led det mot aftonen och alla de många svalor, som ännu bygger bo i Alvianos gamla grå murar och förfallna torn, de kretsade under oavlåtligt kvitter fram och tillbaka och flög med små glada skrik ut och in vid sina reden under takskäggen. Frans och Masseo sjöng som vanligt sin lovsång"Timete et honorate" och folk samlades och stod tysta och förväntansfulla när sången dog bort. Med de som inte teg det var svalorna. De kretsade lägre och lägre över torget i allt tätare svärmar och deras kvitter och skrik tilltog, så att man till sist inte kunde hära ett ljud. Då lyfte Frans sitt tålmodiga ansikte, såg upp mot rymden och sade milt: "Mina systrar svalor, nu tycker jag det vore på tiden att jag fick tala. Nu har ni sagt nog. Lyssna därför till Guds ord och håll er stilla och lugna, medan jag predikar!" Och strax teg alla svalorna och fortfor att tiga så länge Frans predikade. På grund av dettamirakel och på grund av de eldande ord Frans talade, ville alla invånarna i staden följa Frans och bli hans lärjungar. Och från den tiden tänkte han på att instifta en tredje Orden." (JJ183)

Poggio Bustone: Här får Franciskus syndernas förlåtelse och från denna stund är han fullt rustad för sin gärning. "Ödmjukheten rasade i hans själ likt ett lejon, som inte lämnar något kvar av sitt byte utan krossar benen intill märgen. Och helt sönderbruten kastar sig Frans på sitt ansikte inför Gud och stönar ut djupet av sin själ: "Herre var mig arma syndare nådig. Av min ondska fruktar jag allt, men av Din godhet väntar jag också allt". Då skedde i den öde klipphålan ovanför Poggio Bustone det under som sker alla själar som klamrar sig fast vid Gud. Gud svarar: "Frukta inte, min son - dina synder är dig förlåtna". (JJ63)

Greccio, ett litet kloster: En vän och välgörare hade skänkt Franciskus och bröderna en skogbevuxen klipphåla alldeles ovanför staden Greccio till att bosätta sig på. Till honom sade Frans julen 1223: "Jag önskar att fira den heliga julnatten tillsammans med dig, och hör nu på hur jag har tänkt mig det: I skogen invid klostret hittar du en klipphåla och där ska du ställa en krubba fylld med hö. Där måste också finnas en oxe och en åsna, precis som i Bethlehem. Jag vill denna gång på allvar fira Guds Sons ankomst till jorden och med mina egna ögon se hur fattigt och uselt han för vår skull ville ha det." Från den dagen glömde Franciskus alla sina plågor gladde sig åt förberedelserna. Giovanni Velitta ombesörjde allt efter Frans’önskan och på julafton, framemot midnatt kom bröderna över från Forte Colombo, och hela traktens befolkning strömmade samman för att fira jul. Alla bar tända facklor, hela skogen lyste och grottan var redan full med folk. Det blev ljust som på klara dagen under klipphålans mörka valv. En oxe och en liten åsna stod där stilla och idisslade. Fader Sylvester läste mässan över krubban som var altare, för att det gudomliga barnet i gestalt av bröd och vin hade varit på plats i Bethlehem. Ja, ett ögonblick tycktes det Giovanni Velitta att han såg ett verkligt barn liggga i krubban, men livlöst eller liksom sovande. Då trädde broder Frans fram till det och tog det kärleksfullt i sina armar och barnet vaknade. Han lyftade det och ropade: Se världens frälsare", och barnet log mot honom och klappade med sina små händer hans skäggiga kind och hans grova kåpa. Och denna syn förundrade inte alls Giovanni. Broder Frans predikade om Jesusbarnet. Med ord som dröp av sötma talade han om den fattiga konung som föddes den natten och som är barnet från Bethlehem. Och ordet Bethlehem sade han så milt som ett lamm som bräker...Sent slutade denna vaknatt och envar vände med glädje hem till sitt." (JJ197) I Greccio skrevs Trebröderlegenderna av broder Leone i samarbete med Ruffino och Angelo i 1246.

Rietidalen, sträcker sig från Terni ned mot Aquila, genomströmmas av Verlinofloden, med Sabinerberget och bergen Abruzzerna på var sida. Var och en av de små städerna som nu som förr hänger på bergssluttningarna eller täcker bergstopparna bär på minnen av Franciskus första tid som predikant. Härifrån kom lärjungarna Philippo, Giovanni de Constanzo, Barbaro, Bernardo, Angelo Tancredi - alla riddare och adelsmän från Rieti I Rietidalen tillbringer Franciskus en stor del av sina sista år.

Forte Colombo, Rietidalen: Hit drar Franciskus sig tillbaka för att under bön och fasta ge Regeln dess slutgiltiga form. Bröder med Elias i spetsen vilka inträtt i Orden i senare tider oroar sig för att den skall bli för svår att efterleva, men Guds röst låter och säger att Gud själv har skrivit regeln, inte Franciskus. Elias "råkar" slarva bort den varför Franciskus tvingas skriva en ny och lättsammare och ursäktar sig inför Gud och efterlever själv den originala regeln helt, och finner till slut tröst i detta. "Att det ord han satsat sitt liv på "Tag ingenting med er på vägen, varken stav eller påse, bröd eller pengar" i den slutgiltiga regeln med ett pennstreck ströks och förklarades för överspända idéer av de som skulle fortsätta hans verk gick som ett sting genom hjärtat på honom och från och med då var han en dödsmärkt man". (JJ190)

Siena: Predikar för fåglar och bygger bo åt turturduvorna. I legenderna om Franciskus vimlar det av djur av olika slag: fåglar, fiskar, vargar, lamm och till och med en liten daggmask. Franciskus lyfter den upp från vägen och lägger den i dikesrenen, inte enbart för den stackars lilla maskens skull, utan också för de människors skull som skall passera platsen. De skall inte råka ut för att i sin framfart trampa ned en liten oskyldig mask. Också daggmasken är Guds skapade verk och kan dessutom göra stor nytta. Thomas Di Leva. I Siera blev det klart at Franciskus sjukdom var obotlig. Han skriver trösteord till bröderna.

S:t Eleuterio: Till denna grotta flytter Franciskus dödsmärkt vinteren 1225. Övertalas att flytta till det varmare eremitoriet Alberino.

Eremitoriet Alberino, Siena: Hit flyttar Franciskus från S:t Eleuterio och tillbringar sin sista vinter

Imola: Franciskus ber biskopen att få predika, men utvisas. "Broder, här är det tillräckligt att jag predikar!" fick Franciskus till svar. Franciskus böjer sig utan kritik för detta.

ROM: 1206 Pilgrimsresa som yngling för att prova att vara fattig i smyg, okänd av alla. Upptäckte att "det kan vara en glädje att ingenting äga på denna jord utom lite vatten ur källan, en brödbit ur barmhjärtiga människors hand och ett nattläger under den blå, stjärntindrande himmel. Varför göra sig oro och bekymmer för gods och guld?" (JJ30)

Broder Jacoba de Septemsoliis, Rom "broder Jacobe". Den ena av de två kvinnor, vilkes anletsdrag Franciskus själv erkänner att han sett (den andra var Klara). I Jacobas hus kände han sig väl till mods - det var hans Bethania och Jacobe var på en gång Martha och Maria. Hon lagade honom de rätter han tyckte om , bland annat den där mandelcrêmen, som han ännu i sin sista sjukdom kom att tänka på och önskade smaka på nytt. I gengäld gav han henne en gåva i hans egen ande - ett lamm som han räddad från döden genom att friköpa det. Av lammets ull spann och vävde Jacobe en dräkt till honom i vilken han dog. (JJ194)

Inför påven i Rom för att få godkännande av Orden: "Från det hörn där jag stod såg jag och hörde Franciskus och jag bävade, hans fötter rörde sig otåligt och i vågor, med ett steg till vänster och ett steg till höger, än hastigt än långsamt,som på de skickliga dansarna, som i början tar några förstulna steg för att sedan gripas av dansens heliga yra. "Franciskus, min broder", viskade jag, "du står inför påven har du ingen vördnad för honom?" "Jag står inför Gud", svarade han högt, "hur tror du annars jag kan närma mig honom annat än med dans och sång? Ge plats. Jag skall dansa.!" Hans kastade huvudet bakåt, sträckte ut sina armar åt höger ovh vänster, satte fram den ena foten, sedan den andra, böjde på knäna, hoppade upp, böjde dem igen, hukade sig ned till golvet, och så fort han berörde marken, tog han sats och hoppade upp i luften med utsträckta armar, man skulle kunna tro att det var en korsfäst som dansade. Jag kastade mig för påvens fötter. "Heliga fader, förlåt honom, han är berusad av Gud och vet inte var han är, han dansar alltid när han förrättar bön" (NK156)

TAU-korset: var för Franciskus i början ett tecken för spetälskevården och självförnekelsen i de fattigas tjänst. Senare blev det ett tecken för kyrkans förnyelse genom botgöring och bön (Skr s 24)

Satser: Nu för tiden är det många, som bara berättar vad dessa (martyrer, idrottsmän och andra) har utfört och vill därmed skörda ära och beröm av människor.

Det är stor skillnad, sade han, på ett får som bräker och ett som betar. Ty med att bräka gagnar det ingen, men med att beta gagnar det sig själv. Så förhåller det sig också med en broder som predikar och en som ber och arbetar. (Broder Egidius) (JJ180) En annan gång hörde Egidio en turturduva kuttra i trädgården. "O, syster Duva", sade han" jag vill lära av dig att tjäna Herren. Ty du säger ständigt "qua, qua" och inte "lá, lá" - här, här på jorden och inte där, där i himlen är det vi ska tjäna Gud. O, syster Duva, så vackert du kuttrar! O människobarn, lär du av vår syster Duva!" (JJ180) I den djupa kärlekens ande, som tar emot allt ur Guds hand och inte vill dra sig undan från en obehaglig omgivning eller ens önska sina medmänniskors förbättring för att därigenom själv få det bättre.

"Tag ingenting med er på vägen, varken stav eller påse, bröd eller pengar" "Var alltid glada" upprepar Franciskus ofta med apostlarnas ord.

"Vem vet", suckade Franciskus efter en stund, "sucka inte, broder Leone, vem vet? Att söka efter Gud, just det är Gud"

"Sov Franciskus", sade Broder Leone, "en Guds ängel är också sömnen. Ha tillit till den"

"Kan du tänka dig paradiset, broder Leone, utan åsnor, oxor och fåglar?" Han skrattade. "Också ett lejon som du, broder Leone. Ingen vet hur långt Guds barmhärtighet går""

FLÄDERMUSENS HISTORIA "Vad var det? En vinge rörde mitt hår", "En gammal flädermus", svarade jag, "förbannad vara den!" "Varje levande varelse har sin historia, broder Leone, förbanna den inte. När du känner historien om varje människa, varje vilddjur, varje fågel, och varje litet djur skall du älska dem. Känner du till flädermusens historia?" "Du skall berätta den för mig, broder Franciskus" "Hör då. Flädermusen var i början en råtta och bodde i stengrunden till en kyrka, en natt gick den ut ur sitt hål, kröp upp på altaret och åt ett stycke av det välsignade brödet, och när den ätit, växte det ut vingar på dess rygg. Och den blev vår syster flädermus." Flädermusen flög förbi igen och jagade nattens flugor. Jag lyfte handen. "Förlåt mig, syster flädermus",sade jagt, "jag visste inte att dina vingar var gjorda av väldignat bröd". (NK232)

"Gud skickar regnet," sade han, "men han ger oss också kapuschongen. Regnet tar i, så visar han oss grottan. Det betyder godhet!"

"Men jag vet inte, Herr Franciskus, vad som är sanning och vad som är dröm, natten är, säger man, Guds trognaste och käraste budbärerska, låt oss se vad den kommer med för budskap i natt. Drömmarna är Guds nattfåglar. De kommer med budskap"

"Jag står inför Gud. Ge plats, jag skall dansa!" (NK156)

"Om du klyver mitt hjärta, helige fader, skall du inte finna någåt annat än dans och saga, ingenting annat!" (NK160)

"Vill du inte bränna kättare?", "Nej, nej", sade han bestämt, "Jag dödar inte synden om jag dödar syndarna. Jag vill inte föra krig mot de eleka och otrogna, jag vill förkunna kärlek och endräkt och syskonskap bland alla människor. Det är min väg" (NK167)

"Så länge det finns barn och blommor och fåglar i världen, behöver du inte vara rädd, broder Leone", sade han en gång till mig, "allt skall gå bra!"

OM BÖN "Kärlek, kärlek!" sade han. "Inte krig, inte våld. Men bönen räcker inte, broder Bernardo, det behövs också handling. Det är svårt och farligt att leva bland människorna, men det är nödvändigt. Det är mycket lätt och behagligt att dra sig tillbaka till öknen oc bedja, men bönen dröjer att föra sitt under, handlingen är snabbare, säkrare, svårare. Där människor finns, där finns också sorg och sjukdom och synd, där är vår plats, mina bröder, bland de spetälska, de syndiga, de hungrande." (NK181)

"De klentrogna må gärna förneka att själen kan tala till havet och befalla det, jag känner hemligheten, Franciskus har lärt mig den, mäktigare än havet är själen, mäktigare än döden, den kan spritta upp ur människans kropp och befästa den vacklande världen." (NK185)

"Jag kom ihåg en natt då vi i månskenet hörde en näktergal sjunga. Franciskus och jag reste oss upp, höll andan och lyssnade. "Det är Gud, broder Leone", sade Franciskus lågt, "det är Gud som sjunger!" (NK196)

"Mina bröder", sade han, "klä av mig och lägg mig naken på marken, så att jag får beröra jorden, så att jorden får beröra mig..."

"Tusen gånger gläds jag att få se dig, tusen, ja tvåtusen gånger, såsom fältet gläder sig åt sina blommor och sin grönska". (eg. en kretensisk distikon, som en värd på Kreta uttalar till sin fest då hon bjuder henne välkommen)

"Att göra motstånd mot den tid man lever i, det är den fria människans plikt" (NK239)

PARADIS OCH UNDERJORDEN: "Hur kan ett paradis finnas då det finns ett helvete? Vad menas med paradiset? Fullkomlig lycka Men hur man vara fullkomligt lycklig, när man böjer sig ut från prardiset och ser sina bröder och systrar pinas i underjorden? Jag säger er därför; antingen skall vi räddas alla tillsammans, eller förgås alla tillsammans" (NK 228)

"Prisad Herre är du för allt!"

"Jag har sagt dig en gång att aldrig och alltid är Guds ord, bara han kan uttala dem"

"Mitt i vardagen måste man bevara söndagssinnet." (JJ47)

"Där finns bara en Gud - skapelsens och frälsningens Gud, korsets och salighetens Gud, naturens och nådens Gud, - en Gud som är en värld och en himmel - en Gud högt lovad och prisad av allt som lever och röres, från det lilla krypet (bärfisen idag) till keruber, genom alla evigheters evighet! Detta känner människan som önskar och älskar livet - livet i dess renhet, dess gyllene godhet, dess djupaste, innersta sötma, dess högsta gudomliga fullhet." (JJ73)

"Vi - vad är vi annat än Guds sångare och spelmän som söker leda hjärtana uppåt och fylla dem med andlig glädje"

"I gengäld för denna fullkomliga försakelse mottog frans också den fullkomliga glädjen. Det var tider och stumder då där brusade som en sång genom hans själ. Till sist började han sakta gnola den melodi han hörde i sitt inre - gnola den på franska som i gamla dagar (hans moders mål), när han vandrade ut med broder Egidio för att f förkunna evangelium. Klarare och klarare ljöd melodien för honom, starkare och starkare brusade den inom honom. Då tog han från marken två grenar eller två träpinnar, lade den ena mot kinden som en fiol och förde den andra fram över den som en stråke över strängarna. Högre och högre sjöng han, ivrigare och ivrigare fortsatte han sitt tysta spel, vars välljud ingen utom han själv kinde höra, medan han rytmiskt vaggade i takt med kroppen. Till sist överväldigades han av sina känslor, släppte fiol och stråke, brast i gråt med brännande tårar och försjönk i sin själ som i ett böljande hav." (JJ219)

"En natt visade sig en ängel för honom med fiol och stråke i handen. "Frans", sade detta strålande väsen, "Nu ska jag spela för dig som vi spelar inför Guds tron i himmelrik." Och ängeln satte fiolen till hakan och drog över strängarna bara en enda gång. Då översvämmades broder Frans av en stor glädjem och då fylldes hans själ av en så ljuvlig sötma att det var som hade han inte längre någon kropp eller visste av någon dodl smärta. "Hade ängeln fört stråken vöer strängarna en gång till", berättade Frans sedan för sina bröder, "så hade min själ måst skiljas från kroppen av en outhärdlig salighet". (JJ223)

Leones dröm: En natt då jag var trött och hade länge kämpat med mig själv, lutade jag huvudet mot pergamentet, då somnade jag och hade en dröm: "Jag låg liksom utstäckt under ett blommande träd, Gud blåste som en doftande fläkt över mig, detta var trädet i paradiset som hade gått i blom! Plötsligt, då jag såg på himlen mellan de blommande grenarna, kom en liten fågel och satte sig på en gren, den var som en bikstav i alfabetet och började sjunga, sedan kom det flera fåglar två och två, tre och tre, de hoppade från gren till gren, slog sig tillsammans till två, tre, och fem och började förtjusta sjunga alla på en gång. Hela trädet hade blivit till en sång, en ljuvlig sång, full av lidelse och kärlek och sorg, Och det var som om jag med händerna i kors sjönk djupt ned i vårens mylla och det blommande trädet steg upp ur mitt inre, som om dess rötter slingrade sig om min kropp och sög näring ur den, all glädje och sorg i mitt liv hade blivit till sjungande fåglar." (NK21)

"Du är helig Gud. Du är gud över alla gudar, den enda, den som gör underverk. Du är den starke, den stora, den högsta. Du är det goda över allt gott, det högsta Goda, du levande sanna Gud. Du är kärlek, Du är Visdom. Du är ödmjukhet, Du är tålamod. Du är skönhet, Du är tygghet, Du är frid, Du är glädje. Du är vårt hopp och all vår rikedom. Du är saktmod. Du är vår bskyddare, vårt värn, vår tillflykt och var kraft. Du är vår tro och vår hopp och vår kärlek. Du är själens stora sötma. Du är den oändliga godheten, den stora och underbara Gud." (JJ228 och NK 297)

Lova Gud: "Lova Gud för alla skapade verk, prisa och prisa Gud i alla evighet. Lova Gud, alla änglar, prisa Gud alla himlar. Lova Gud alla vatten ovanom himlen, prisa Gud sol och måne och alla stjärnor på himlen. Lova Gud regn och dagg, prisa Gud för alla väder. Lova Gud eld och hetta, prisa Gud för frost och is. Dag och natt, prisa Gud , för hagel och snö. Ljus och mörker, prisa Gud för moln och blixter. Må jorden lova Gud, berg och höjder och all jordens grönska. Lova Gud alla källor, prisa Gud alla hav och floder. Lova Gud valfiskar och alla djur i vattnet, prisa Gud alla himlens fåglar. Lova Gud vargar och alla djur på marken, lova Gud för människors släkte. Lova Gud i evighet." (JJ234)

Solsången: Allrahögste, allsmäktige gode Herre. Din är all ära, allt liv och pris och all välsignelse. Dig allena, du Högste, tillkommer de och ingen människa är värdig att nämna dig. Lovat vara Du med alla dina skapelser, särskilt her broder Sol, som bringer oss dagen och ger oss ljus. Broder Sol är skön coh strålar med stor glans, en sinnebild av Dig du högste, Lovad vara Du, Gud för syster Måne och stjärnorna. Som du har satt på himlen, dyrbara, strålande och sköna. Lovad vara du Gud för broder Vind och för luften och molnen och gott väder och all slags väder, varigenom du uppehåller hela din skapelse. Lovad vara Du Gud för syster Vatten, det ödmjuka och klara och rena. Lovad vara Du Gud för broder Eld, genom vilken du lyser upp natten. Han är skön och kraftig och stark. Lovad vara Du, Gud för vår syster och vår Moder Jord som när oss och bär oss i sitt sköte och frambringer alla slags frukter och blommor, träd och gräs. Lova och prisa Gud och tacka Gud och tjäna Gud i stor ödmjukhet." (JJ238)

Kroppen: Franciskus kallade alltid sin kropp för Lille broder Åsna. På slutet av sitt liv irättasätts han av omgivningen för sitt sätt att behandla sin kropp. "Har din kropp inte hela livet igenom vairt dig en god och villig thänare och hjälpare?" frågade de Frans, och han kunde inte annat än giva broder åsna ett gott omdöme. "Men hur har du i gengäld behandlat den?" löd frågan vidare. Ja, Frans måtte ju erkänna att hans behandlign inte hade varit den bästa. Ångerköpt tänkte han över saken och utbrast: "Gläd dig broder Kropp och förlåt mig. Nu är jag redo att foga mig i dina önskningar!" Men lik mycken ånger kom också denna för sent." (JJ240) "Min broder lilla åsna", sade han, "Du skröpliga kropp, jag har pinat dig mycket, förlåt mig". Han smålog bittert. "Förlåt mig också du, vördade moder Jord, vilken härlig kropp gav du mig och vilken trasa ger jag dig inte tillbaka!" (NK338)

Historien om den elake spetälske: Det var en elak spetälsk, bröderna som passade honom kunde aldrig göra honom till lags. Han misshandlade dem med både ord och slag och smädade dessutom Gud och alla helgon. Det var outhärdligt att höra. "Men Franciskus gick själv till den gudsförsmädande spetälske, hälsade honom och sa: "Gud give dig frid, käre broder!" Men den spetälske svarade: "Vad frid kan kag väl vänta mig, när Gud har tagit allting ifrån mig och har gjort mig rutten coh stinkande? Och det är inte nog med att min sjukdom pinar mig, utan bröderna som du har satt till att sköta och betjäna mig, de gör inte som de ska." Då sa Frans: "Min son, eftersom du inte är nöjd med de andra, vill jag själv passa dig." "Det gläder mig", sa den spetälske "men vad mer kan du göra för mig än de andra har gjort?", "Jag vill göra allt vad du önskar", svarade den helige Frans. Då sa den spetälske: "Då önskar jag att du tvättar mig hel och hållen, för jag stinker så att jag inte själv står ut". Då lät den helige Frans genast värma vatten med många doftande örter i, klädde därpå av den sjuke och började med egna händer tvätta honom och en annan broder sköljde honom. Och genon ett under skedde det att varhelst den helige Frans rörde honom med sina välsignade händer, där försvann spetälskan och köttet blev friskt. Och allteftersom kroppen började helas, så helades också själen." (JJ231)

SATAN: "Hör då på, mina systrar. I denna stund, Gud hjälpa mig, tycker jag också synd om Satan, det finns ingen olyckligare varalse än han, ty han var en gång med Gud och har nu skilts från honom, han har förnekat honom och strövar tröstlös omkring i rymden, han är tröstlös, ty Gud har inte berövat honom minnet, han kommer ihåg paradisets ljuvlighet, och hur skall han kunna tröstas? Också för Satan måste vi bedja, mina systrar, att Gud i sin nåd måtte förbarma sig över honom och förlåta honom och låta honom komma tillbaka igen och stå bland ärkeänglarna." (NK228)

Kronologi: (NK) Leone kommer till Assisi en glad lördagskväll, han var hungrig. Folk hänvisar honom till den rundhänta Franciskus. Franciskus saknar "ingenting". Vem är Frans? - men anfäktas och blir sjuk. Ser Gud i febersyner. "Vilken är din väg?" frågar han Leone. Broder Leone talar om sin väg till Gud, lättjans väg. Och andra heligas väg: "Det finns ingen väg till Gud. Det finns ett bråddjup. Ta ett språng." Möter även Döden med lien i en dröm. Vaknar och upptäcker han har mera tid kvar. Fru Pica berättar om sitt möte med munken Petrus, hur hon kastade av sig sina sandaler och följde honom ut att predika om Gud, men fångades in av sina anhöriga och giftes bort från Frankrike till Assisi. Franciskus frisknar till och går till San Damiano och börjar restaurera. Möter Klara och småtjejerna i kyrkan, där de leker. Franciskus ber i grottan intill och utmanas av Gud att ta språnget och frigöra sig från världen genom att dansa och klappa i händerna och förkunna utanför sin faders hus. Biskoppen mäklar mellan far och son. Franciskus återlämnar sina kläder till faderen och vandrar ut genom Norra Porten och upp på berget Subasio. Överfalls av rövare och kastas i dike. Går till sin vän i Gubbio och förses med klassiska eremitkläder (herdens kläder), bälte om livet, skor och en stav. Kysser en spetälsk och börjar arbeta på spetälskehospital. Tillbaka i Assisi får han i Portiuncula kallelsen att utan att ta med sig något gå ut och predika att Himmelriket är nära. Den öde kyrkan i Portiuncula blir den förste tillflyktsort för de första fyra bröderna. Fler och fler anslutar sig. Assisis befolkning tröttnar på att brödföda alla de tiggande bröderna. Biskoppen ber att de själva arbetar för sin föda. Det blir så att bröderna får arbeta, men för bröd, inte för pengar eller tigga. Franciskus skriver Staga för Orden och vandrar till påven i Rom för att få den beseglad. Pilgrimsresa till det Heliga Landet. Predikar utan synnerlig framgång i korsriddarnas läger och får en gång tillträde till Sultanen, som dock ej omvänder sig. Ådrar sig ögonsjukdom. Efter hemkomsten har tvistemål mellan bröderna börjat. Klara omvänder sig och blir syster Klara.Elias tar lederskapet och Franciskus förlorar det. Får berget Alverna av Rolando av Chiusi och vandrar dit för att leva eremitliv en längre tid. Blir där stigmatiserad. Julkrubba införs. Bor som sjuk hos systrarna på San Damiano. Fru Pica har inträtt hos clarisserna.

KVÄLL: Fåglarna kvittrade och tog avsked med ljuset. Aftonstjärnan glimrade på himlen.

MORGEN: Ljuset hade nått bergets topp. Världen vaknade. Ljuset hade spritt sig över sluttningarna och över stenarna, törnbuskarna, myllan vaknade. En rapphöna slog hårt med sina vingar, strök förbi oss och kacklade, morgonstjärnan dansade i öster och log. Berget översvämmades nu av ljus, en tuva vildginst framför oss hade gått i blom och diftade, ett litet rosenfärgat moln seglade lugnt på himlen och smälte sakta sakta i solen och försvann. En liten fågel med en röd mössa på huvudet kom och satte sig på en sen mitt emot oss, den vippade på stjärten, rörde huvudet oroligt åt alla håll och tittade på oss, och när den fick se oss tyckten den känna igen oss, tog mid till sig och började först kvittra liksom på skämt, men sedan sträckte den på halsen svällde, den berusades av sin sång, allt försvann, endast den och Gud, en sjungande fågelnäbb och Gud var kvar i världen. (NK138)

TOFSLÄRKAN: "Om vi hade en fågel att inrista på vår ordens sigill, vilken skulle ni välja, mina barn? Inten örnen, inte påfågeln, inte näktergalen, inte heller vildduvan eller lövsångaren, utan tofslärkan". Och han började småleende fläta en hyllning åt tofslärkan. "Vår broder lärkan har en kapuschong om vi, dess vingar har samma färg som vår kåpa, samma färg som jorden, de är enkla och fattiga som våra egna kkäder, lärkan flyger fårn gren till gren och på morgonen stiger den sjungande högt upp i himlen, berusad av ljuset, och försvinner, ögat kan inte mer urskilja den, och plötsligt faller den till marken som en liten lerkula. Den gjorde sin morgonbön, broder lärkan, steg upp till Gud och vände återigen till jorden." (NK218)

KAPITEL: Från första stund var alltså kapitelsamlingarna huvudsaklingen möten till ömsesidig uppbyggelse. Någon annan organisation hade Orden inte - och vad fanns det väl också att organisera? "De bar varken penningpung eller väska med sig på vägen eller bröd eller pengar i bältet eller ens skor på fötterna", skriver Jacques de Vitry. "De har inga kloster, inga kyrkor, inga åkrar eller vingårdar, ej heller kreatur eller hus eller egendomar eller något de kan luta sitt huvud emot. De använder inte pälsverk eller linnekläder, bara ullkåpor med hättor, inga kappor eller överkläder eller några andra klädesplagg. Inbjuder någon dem till en måltid så äter och dricker de vad som sättes fram. Men gover någon dem en allmosa, så spar de ingenting till nästa dag... Och inte bara med sina ord, utan med sitt heliga liv och sin fläckfria vandel drar de med sig många ur alla stånd, som fattar förakt för världen, lämnar hus och hem och stora egendomar och íför sig minoriternas dräkt, som består av en tarvlig kåpa med ett rep om livet."

För människor som lever så, behövs inte många lagar och förordningar. Behöver lärkorna något annat än lite vatten ur källan och den föda de kan samla på marken, för att kunna höja sog mot himlen och sjunga Guds liv så jublande att alla måste stanna och se upp? Därför älskade broder Frans framför alla andra fåglar den fågel som i dagligt tal kallas tofslärkan och han sade om den: "Syster lärka har en hätta precis som vi, och den är en ödmjuk fågel som gärna går efter vägkanten för att finna ett korn ... Dess fjädrar har samma färg som jorden. Den är en förebild för oss att vi inte ska ha fina och färgrika kläder utan enkla och tarvliga. Men när den flygr upp prisar den Gud mycket ljuvligt, som det höves foda ordensbröder, vilkas vandel är i himmelen och vilkas lust det alltid är att prisa Gud."

Detta lyckliga och obundna lärkeliv kunde emellertid inte fortsätta. Fler och fler slöt sig till bröderna. Och inte bara unga män kom där, utan också gifta män. De ogifta unga kvinnorna var det ändå möjligt att hjälpa, De hänvisades till att gå i kloster och en av bröderna åtog sig att tills vidare se till dem och stå dem bi. Men gamla gifta män kom och sa: "Vi har hustrur som vi inte kan överge. Lär oss hur vi då ska leva!" Det var tydligt att rörelsen Frans hade orsakat, höll på att växa honom över huvudet." (Cannara, m.fl.)


IMG/doc/Assisi_-_den_rattade_9.12.12.doc (113.5 kB)