1. Vilka är vi?

 

(GIF) Skriv ut

Förgrundsgestalter och grundare av den franciskanska pilgrimsrörelsen är Joseph Folliet och Franz Stock

”De var pionjärerna, det var de som startade rörelsen efter 1:a världskriget”, har vi hört. Vidare, att de arbetade för att läka såren mellan Frankrike och Tyskland. Men vilka var de egentligen? Vilka var deras tankar, visioner och deras bakgrund?

(JPG)



Hemsida om Franz Stock

Wikipedia om Franz Stock

PDF - 276.7 kB
Joseph Folliet och fransiskanska pilgrimsrörelsen



















Skrivet av Joseph Folliet (till vänster på bilden) De små saligprisningarna

• Mycket lyckliga är de som kan skratta åt sig själva: de kommer inte att sluta att ha roligt.

• Mycket lyckliga är de som kan skilja på ett berg och en kulle. De kommer att besparas mycket besvär.

• Mycket lyckliga är de som kan vila sig och sova utan att leta efter ursäkter: de kommer att bli visa.

• Mycket lyckliga är de som kan vara tysta och lyssna: de lär sig nya saker.

• Mycket lyckliga är de som inte kan ta sig själva på allvar: de kommer att uppskattas av sin omgivning.

• Lyckliga är ni som tar små saker på allvar men tar allvarliga saker med ro: ni kommer att gå långt i livet.

• Lyckliga är ni som kan uppskatta ett leende men glömma en grimas: er väg kommer vara fylld med sol.

• Lyckliga är ni som ser välvilligt på andras sätt även om de utifrån ter sig annorlunda: ni uppfattas som naiva men detta är mildhetens pris.

• Mycket lyckliga är de som tänker innan de gör något och ber en bön innan de tänker: de kommer att slippa många dumheter.

• Lyckliga är ni som kan vara tysta och le även när man avbryter er när ni talar, när man säger emot er eller trampar er på tårna: Evangeliet börja tränga in i era hjärtan.

• Särskilt lyckliga är ni som ser Gud i alla ni möter: ni har funnit det sanna ljuset, ni har funnit den äkta visheten.

Översättning från franska Anders Jägervall.


Skrivet av Joseph Folliet, Känslan för de andra

det är vänligheten som vet att lyssna och presentera sig på de mest älskvärda sättet;

det är förståelsen som gör att man kan leva sig i en annans plats eller som människorna på teatern säger, krypa in i deras skinn;

det är gåvan som tillfredsställer behoven och önskningarna hos sin nästa, till och med före det att de känner det;

det är generositeten, alltid benägen att överlämnas;

det är blidheten, tusenfalt mer vinnande än våldet;

det är älskvärdheten, denna tillmötesgående fallenhet som består av att vara vänlig mot alla;

det är godheten, mottaglig för överseende och förlåtelse;

det är slutligen, den sociala medkänslan som värdesätter konsekvenserna av våra handlingar i gemenskapen och institutionerna.

Skrivet om Franz Stock - Ängeln i Helvetet

Med ett av årstematan Våld eller som det i praktiken kom att heta och arbetas med "Non-violence, Peace" finns det anledning att kasta en blick tillbaka på vår rörelses grundare, den tyske Franz Stock och den franske Joseph Folliert. Deras livsverk i en värld sargad av världskrig var FRED, inte i ord bara, utan i genuin handling.

"Tre grovt tillverkade träkistor till transport av liken, fem möra träpålar ihåliga efter avrättningskommandons kulor, knappt läsbara budskap inristade i den bleknade blåa väggen, det är den beklämmande synen som möter besökaren i "Kapelle der zum Tode verurteilten" (de dödsdömdas kapell) på Mont-Valerien i västra Paris. Inte långt härifrån påminner en bronstavla i fästningsanläggningens mur om den tyska besättelsemaktens exekvering av tusentals fransmän och utlänningar; motståndsfolk, gisslan, judar ... Här på Mont-Valerian i Paris har den tyske prästen Franz Stock lämnat efter sig spår som gör intryck.

Franz Stock föddes i Neheim-Hüsten (lite norr om Eifelområdet, där årets internationala vandring gick. red). Redan som ung gjorde läsning om Fran-ciskus av Assisi djupt och bestående intryck på honom och särskilt kom orden om "Fred som himlens gåva - förmåga till konfliktlösning, medlidande och icke-våld och en allomfattande syskonkärlek" att prägla hela hans liv. Fred inte som en vision utan som daglig möda och medlidande.

Vid 1:a världskrigets slut var Franz Stock 16 år. Han blev mycket snart efter krigsslutet engagerad i freds- och samförståndsfrågor mellan Tyskland och Frankrike. År 1926 tog han studentexamen och deltog under sommaren som den förste tysken i en fransk internationell fredsträff i Bierville under mottot: ”Fred genom ungdomen”, Här mötte han Joseph Folliet, som kom att betyda oerhört mycket för honom.

Efter ett par års teologiska studier i Tyskland drog han till Paris för att fortsätta sina studier på Karmeliterseminariet, där också Joseph Foliet var student i samma årskurs. Detta - en tysk student i Frankrike - var något ingen någonsin hört talas om! Sedan medeltiden hade någon tysk inte tagit det steget! Han blev den förste fransk-tyske utbytesstudenten i modern tid.

Han prästvigdes år 1932 och han valde ordet från 1.Pet.1:22:

"Ni som genom att lyda sanningen har renat era själar att hysa
uppriktig syskonkärlek, älska då varandra av hela ert hjärta".

Efter en kort tid blev han själasörjare i tyska kolonin i Paris. Arbetet för den tyska församlingen inkluderade även att vara själasörjare för de tyska kriminella i franska fängelser.

Sedan kom 2:a världskriget och det måste ha varit ett fruktansvärt bakslag efter allt freds- och samförståndsarbete mellan tyskar och fransmän att återigen se de två ländernas unga män stå som fiender mot varandra.

Franz Stock fortsatte sitt fängelsearbete när kriget brutit ut. Paris och därmed fängelserna var nu i Gestapos händer och fängelserna fylldes med människor från den franska motståndsrörelsen, med judar och med vem som helst som Gestapo inte gillade. Stock tog då på sig att även bli deras själasörjare, nu anställd av Gestapo. Dock vägrade han sätta på sig Nazi-uniformen, utan höll fast i sin svarta kaftan.

Mitt i terror, betongmurar och galler blev nu "Abbé Stock" den enda som kunde agera länk mellan de fångna och deras anhöriga. Den senare dom-prost vid Notre Dame, jesuiterprästen Riquet beskriver honom såhär: "När Franz Stock kom in i vår cell kom han inte som tysk eller fransk, utan som präst. Hans motstånd var inte av militär natur, utan han stod emot ett sys-tem som krossade människans värdighet. Franz Stock var djupt förankrad i övertygelsen att alla människor var Guds barn och varandras syskon."

Han möttes i början självklart av mycken misstänksamhet och misstro - en Gestapo spion i prästkläder? Men Stock lyckades vinna deras tillit. För 11 000 fångar i tre fängelser var han enda själasörjaren. Han blev en länk mellan dem och deras familjer. Varje kväll väntade anhöriga i mörkret utanför hans hus på underrättelser, och om möjligt vidarebefordrade han varningar till motståndsrörelsens medlemmar - ett oerhört riskfyllt förehavande. Han var ständigt under uppsikt av Gestapos vakande öga och ett flertal gånger vände de upp och ner på hans bostad, dock utan att någonsin hitta något bevis mot honom.

Hans okända syster bodde tillsammans med honom i Paris, tog emot anhöriga, tröstade, stöttade både dem och honom. Hennes verk var stort. Hon var part i det. Ensam hade han inte kunnat genomföra sitt. Särskilt nära tog han sig an de dödsdömda, där han engagerade sig i varje enskild människa. När de dödsdömda terroriserades av Gestapo med besked att deras fruar hade tagits och deras barn hängts, bad Frans Stock om att få läsa en bön med dem, vilket beviljades under bevakning.

I ständig fruktan att de tyska soldaterna en dag skulle förstå franska började han då mässa med vanliga böneord: Fader vår som är i himlen.... det är inte sant att din fru har vittnat mot dig...helgat varde ditt namn...så bekymra dig därför inte mer om detta...tillkomme ditt rike...och dina barn mår bra...”. Edmond Michelet, senare fransk utrikes- och justitieminister beskriver i sin bok "Frihetsvägen" hur Franz Stock tillsammans med honom bad Ave Maria i fängelsecellen. Det var alltid en överhängande risk att de kringstående soldaterna skulle förstå att bönen var mer än en bön, men det avslöjades aldrig.

Genom de dödsdömdas sista natt vakade Franz Stock alltid med dem. De kristna fick nattvarden och förlåtelsen, men också judar kunde han hjälpa rikta blicken på Abrahams Gud och han fanns också till för de icketroende och lindrade outsägliga lidanden.

En av de dödsdömda d’Estienne d’Orves tog avsked med följande ord: "I detta mitt dödsögonblick förklarar jag att jag inget hat känner mot det tyska folket. Jag offrar mitt liv för freden i världen, för den förföljda kyrkan i Tyskland, för min fru och mina fem barn och för mitt land. Leve Frankrike. Säg till alla tyskar att jag förlåter dem."

Varenda en ledsagade han sedan när det dagades. Han satt med dem var och en på lastbilsflaket - hela vägen till avrättningsplatsen och bevittnade deras död. En gång lyckades det en av de dödsdömda att hoppa av lastbilsflaket på väg till avrättningsplatsen. Franz Stock var hårt ansatt av Gestapo för detta, men försvarade sig enkelt med att ”Själasorg är min uppgift, bevakning är er!”.

I sin dagbok har han lite sporadiskt nedtecknat 863 avrättningar. I verkligheten var det över 3000. Tre tusen människor vars lidande, dödsångest, och avrättning han delade - och var med hela vägen.

År 1944 intog De Gaulle Paris och tyskar inklusive Franz Stock togs som krigsfångar. Han tilldelades nummer US/PSIB/31G/820274. Tillsammans med 600 sårade tyska soldater som låg på Hospital la Pitié och inte kunde transporteras med till Tyskland fördes han till krigsfånglägret i Chartres, ett av de krigsfångläger som upprättades på ett flertal ställen i Frankrike, som överallt i de allierade länderna.

Hans fall uppmärksammades av den franske Abbé Le Meur, som själv överlevt KZ-läger. Denne bad Franz Stock upprätta och leda ett teologiskt seminarium för tyska teologer som satt i krigsfångeläger och gav honom därmed en möjlighet att inleda en katolsk förnyelse i efterkrigstidens Tysk-land. Franz Stock tar på sig uppgiften. "Gud i går - gud i dag - och gud i evighet. Fred, frihet och kärlek, det är vår herre Jesu Kristi triumf."

Här samlades nu unga teologer, många unga intellektuella fick tillstånd att överflyttas till detta läger som trots brist på läroböcker och allehanda undervisningsmaterial kom att fungera på tack vare en djup entusiasm och stor uppslutning. Totalt 949 studenter undervisades, varav 160 tog examen, såvitt jag förstår.

I april 1947 vänder Franz Stock sig till sina seminarister med följande ord: "Ett antal heliga med fast och fullständig vilja är nog för att rädda vår tid.
Heliga, som fullt ut hänger sig sin uppgift och omsätter vår tids värden i dygd.
Människor behövs som förmår vara ett exempel med sina egna liv, och leve i guds vilja för utveckling av det humana.
Heliga, som inte fruktar katastrofer och revolutioner, men som ger akt på alla tecken och håller utkik efter herrens återkomst.
Heliga, som kan förena kärlek till fädernelandet med kärlek till hela mänskligheten, över alla landgränser, nationer, racer och samhällsklasser.
Det är försynen som talar till oss genom historien och uppmanar oss till helighet. Och vi måste lyssna för att kunna bringa bud till världen om frihet och fred, helighet och kärlek.

Lägret besöktes också samma år av Kardinal Suhard och även Påven uppmärksammade Franz Stocks verk. På Franz Stock museet som inrättats 1999, träffade jag en man som gått på detta krigsfångeläger-seminarium och han berättade om det.

Sommaren 1947 avvecklades äntligen krigsfångelägren - och så också Frans Stocks livsverk. Hans robusta hälsa var nedbruten. Han hade sett och burit mer lidande än ett hjärta kan bära. Han kunde inte mer. Han hade gett sitt liv. Han dog plötsligt 1948 och oväntat blott 44 år gammal.

Paradoxalt nog helt ensam på ett sjukhus i Paris - han som trofast vakat med så många dödsdömda, han som kallades - Ärkeängeln i Helvetet.

Han var mycket känd för sitt arbete och för sina grundläggande tankar och principer. Han hann bli utnämnd till hedersdoktor. Just hans tankar om fred och samförstånd och ett enat Europa blev på ett mycket påtagligt sätt utgångspunkten och inspirationskällan för EU-tanken. Även detta var en överraskning för mig - att inspirationen för EU fanns också hos en av grundarna får vår pilgrimsrörelse. I hans hemstad Niheim finns i dag ett museum där hans liv och betydelse för fred i Europa skildras.

Fredstanken lever vidare även i ”Compagnons de Saint François” som han tillsammans med vännen, journalisten och prästen Joseph Folliet är far till. Generositet, samförstånd, tolerans och glädjen att vara tillsammans över alla gränser var hans vision.

Detta möte med Franz Stock satte verkligen vårt franciskanska arv i ett nytt perspektiv för mig.

Kirsten Brunsgaard (Stockholm)

Dessa två förgrundsgestalter är med oss på pilgrimsvandringar och samtal.



Tillbaka


IMG/pdf/Joseph_Folliet.pdf (276.7 kB)